Statlig eller kommunal skola – individuell frihet till vilket pris?

Det är dystert att läsa tidningarna efter PISA-undersökningen. En skola i ett välutvecklat och rikt land som Sverige som inte håller måttet. Men eländet slutar inte där. Den efterföljande debatten och sandlådekrigen som utspelar sig i skuggan av undersökningen är om möjligt ännu mer tragisk.

Beror skolans dÃ¥liga resultat pÃ¥ underfinansiering, kommunalisering, valfrihet, lärarna eller politikerna. Troligen fÃ¥r vi nog titta lite över kanten och leta svar i nÃ¥got större. Skolan är inte fristÃ¥ende frÃ¥n samhället och pÃ¥verkas i hög grad av den värld som omsluter institutionen. Vi kan säkert hitta goda exempel pÃ¥ alla metoder som finns i Sverige runtom i världen oberoende av varandra och som vid en analys skulle ge svaret att vÃ¥ra resultat borde vara bättre. SÃ¥ vi fÃ¥r nog titta vidare. Sverige och dess medborgare har under en längre tid dragits in i det individuella tänkandets enkla logik. Vi skall helst sköta oss själva och i motsats till Mills tes om ”största möjliga lycka till största möjliga antal” sträva efter att först lyckas själv och sen eventuellt ge en allmosa till de som inte ”har vad som krävs”.

Vi ser det i alla delar av samhället och vi ser det i hur våra barn växer upp. Att sätta gränser och regler för barnen har blivit något fult. Att kräva motprestationer av barnen har blivit småaktigt. Att se till alls behov före sina egna ses som kommunistiskt och bakåtsträvande. Men det handlar inte om det. Det handlar om att fostra barn i en anda där vi tillsammans är starka och kan prestera mer. Detta är lärdomar vi har tagit med oss sedan, om uttrycket ursäktas så här i julkalendertider, Hedenhös tider. Att samlas i grupp och jobba tillsammans har varit den yttre försvarslinje som har möjliggjort en utveckling av samhället om det så har varit i stambildningar i grottor eller i byar med borg och murar.

Dagens samhälle har utvecklats till ett nätverkssamhälle med alla dess för och nackdelar. MÃ¥nga av vÃ¥ra möten och dialoger sker i offentliga rum pÃ¥ nätet och man kan missledas till att tro att detta är till förmÃ¥n för individualiseringen. Tvärtom ökar det möjligheten till gruppbildning eller ”tribes” som tillsammans kan göra mängder för att förändra och utveckla. Problemen uppstÃ¥r snarare när ledande politiker eller makthavare tolkar det som ytterligare ett utrymme för att individualisera. Men individualisering mÃ¥ste läras ut om vi inte skall sitta med en generation som väntar pÃ¥ genombrottet och skall bli rika och berömda utan att behöva engagera sig. En generation som tror att om man ”svänger ihop” en app sÃ¥ tjänar man automatiskt pengar och kan ligga hemma och lata sig. Kan skolan visa vad som ligger bakom en framgÃ¥ng och visa vikten av att kunna det man lär ut sÃ¥ är halva slaget vunnet.

Barnen som växer upp i dag är redan inne i nätverkssamhället och utnyttjar det till max. Men skolan har inte i alla delar hängt med, man har införskaffat ”smartboards” och nÃ¥gra datorer till skolorna och tycker att man därmed är med i den digitala revolutionen. Tyvärr sÃ¥ har verkligheten redan sprungit förbi skolvärlden, det stora flertalet av dagens barn har redan tillgÃ¥ng till världen i sin smartphone i fickan. Men skolan har inte kunnat använda denna potential för man har fastnat i debatten om att tillÃ¥ta eller inte tillÃ¥ta mobiltelefon i skolan.

Kanske är det kommunaliseringen som ligger bakom en del av problemen, kanske det är valfriheten eller beslut från makthavarna eller kanske det är något annat. Troligen är det den snabba utvecklingen av samhället som skolan inte hinner med i kombination med den utbredda individualiseringen som ligger oss i fatet. Oavsett vilket borde vi alla sätta oss ner tillsammans och kunna jobba tillsammans mot en skola som fungerar och utbildar våra barn. Sandlådekriget leder liksom alla andra krig aldrig till en vinnare utan bara till förlorare av olika nivåer och den största av dom alla är hela samhället.

reva_border

 

Inga kommentarer ännu.

Kommentera